Idag känner jag mig lite dyster.

Det har slagit mig hur många som har drabbats av den här tråkiga sjukdomen eller tillståndet som kallas utmattningssyndrom. Så gott som dagligen möter jag kvinnor och tjejer i alla åldrar som berättar att de är utmattade, har varit utmattade, eller har det stressigt omkring sig och kanske är på väg dit.

 

Ibland blir jag glad när jag ser de kloka unga tjejerna som har bra stöd, verkar ha hittat en vettig läkare och har bra chefer. Tänker att det är bra att de fick den här erfarenheten tidigt och förhoppningsvis kan skapa sig bra liv framöver.

 

Andra som aldrig riktigt klarat att ta sig tillbaka till ett arbetsliv. Kanske några procent om de har jobbet kvar. Ofta har de samsjuklighet med andra sjukdomar, både kroppsliga och mentala. 

 

Några som är rädda. Håller kvar vid sina antidepressiva/ångestdämpande år efter år. Behövs det? Kanske för några. För många under en period, som kan vara ganska lång. Men hur många ska behöva medicinera i årtionden egentligen? Är de bara rädda? Får de inte rätt stöd?

 

Vissa dagar känns det som att jag pratar mera stress, utmattning och livspussel än gynekologi med mina patienter. Ibland är det ganska positivt och givande, ibland känns det mer dystert.

 

Hur blev det såhär? Hur kan så många kvinnor bli utmattade? Är alla verkligen det? Ibland tänker jag att de kanske inte är så sjuka, att de kunde ta och rycka upp sig lite. Sedan får jag dåligt samvete. Jag vet ju hur komplicerat det kan vara, och hur bra det kan te sig utåt trots att det bara blir en blöt fläck kvar på insidan just för att man kämpar så hårt för att hålla ihop.

 

Vart vill jag komma med denna text?

Jag vet inte riktigt.

Utmattningssyndrom och stress är ett stort problem.

Jag är inte ensam, du är inte ensam. Det finns hjälp att få. Vägen fram är krokig.

 

Ibland vill jag sträcka ut en hand, säga att det kommer att ordna sig. Där, där du är nu, har jag också varit. Bli inte rädd när det kommer bakslag, för det gör det. Men du kommer klara det, med den kunskapen och erfarenheten du har skaffat dig. Det kommer ta längre tid än du tror och du kommer inte bli samma som innan. Den personen, det livet, gjorde dig sjuk. Du kommer att kunna få ett bra liv, men ett tag framöver kommer du behöva vara lyhörd för dina egna behov och göra mindre än du vill. Du kommer vara arg, ledsen och frustrerad. Men du kommer att komma framåt. Du är inte ensam, kom ihåg det.

 

Men det känns oprofessionellt. De kommer knappast till gynekologen för detta. Och kanske är det att bli för personlig?

 

Ofta känner jag att mina egna erfarenheter av utmattning/depression/ångest gjort mig till en bättre läkare. Det är sorgligt att säga.

Jag är mera öppen nu. Mer i nuet. Försöker att se personen framför mig. Lyssna och känna in. Ge ett personligt bemötande. Ibland blir det inte helt bra. Ibland helt fantastiska möten. Övar på icke-dömande. Både mot mig själv och gentemot andra. Det ska jag fortsätta med.

 

Hur kan jag använda mina erfarenheter för att det ska komma andra till gagn?

Ska jag vara en stöttande vän och familjemedlem till de som står mig nära? Vara uppmärksam och närvarande till kollegor som kan drabbas, se till att jobba för en bra arbetsmiljö?

Jobba fackligt? Utbilda mig inom området? Vara en del i tex läkarutbildningen? Specialistläkarutbildningen? Något forum?

 

Många tankar.

Långt inlägg.

Hoppas någon orkade läsa och att det väcker tankar och känslor hos dig också.

 

 

Sofia