Alltså det är fascinerande. Nu är min hjärna mer utmattad än på länge. Hur blev det så?

 

Jag har inte ens något bra svar. Kanske att jag varit stressad av att jag ska byta jobb och gärna vill göra klart så mycket som möjligt innan jag slutar? Har haft mycket administrativt jag behövt göra, och har verkligen varit effektiv på jobbet.

 

Osäkerhet kring att en i närheten fått en allvarlig sjukdom.

 

Att jag mått mycket bättre, haft mer energi och därmed också gjort mer saker?

Att jag nu kan köra på fast kroppen/hjärnan protesterar?

 

Känslan är ändå annorlunda nu. När jag först blev utmattad - för nästan 2 år sedan - var jag så stressad, uppvarvad, och deprimerad samtidigt. Nu är jag inte deprimerad. Jag har lärt känna mig själv mycket bättre. Jag är lugnare och tryggare.

 

Jag har kunnat prata med min chef (4e chefen på 2 år) redan förra veckan och berättade att jag var stressad över vissa saker, fick hjälp att prioritera. I torsdags fick jag mer och mer ångest ju närmre jobbet jag kom - konstigt, för det var inget särskilt som oroade mig. Berättade det för chefen på morgonen, sa att jag inte mådde bra, att jag inte vet varför, men ville att hon skulle veta. Efter lunch blev det bara för mycket, jag kände mig helt överväldigad. Irrade runt, kunde inte ta beslut, mådde allmänt dåligt. En kollega försökte stötta mig. Jag ringde chefen. Chefen ordnade så att någon annan tog mitt jobb.

 

När jag kom tillbaka till mitt rum hade kollegan köpt bullar, hällt upp kaffe. Hon satt bredvid och gjorde sitt jobb och jag kunde säga typ varje sak till henne.

 

Så glad och tacksam över chefen som lyssnade och fixade. Kollegan som kom med omtanke, bullar och satt bredvid mig. Kollegan som gjorde mitt jobb.

 

Nästa morgon fick jag sms av chefen som frågade hur det var. Jag kände att hjärnan egentligen behövde vara hemma och vila, men jag visste att arbetsuppgifterna skulle gå bra, och att jag hade några administrativa uppgifter som jag verkligen ville ha avklarade för att minska på stressen över att ha de hängande över mig. Så jag jobbade ändå.

 

Hjärnan funkade sådär. Jag fick gjort det jag skulle ha gjort. Bad min överläkare för dagen om att få göra klart mina administrativa uppgifter, och det fanns utrymme, så jag gjorde det. Sedan, innan jag skulle gå hem, såg jag att hen (någon, jag är inte 100% säker på vem, men har mina aningar) hade tagit hand om alla papper som låg i en korg som var min arbetsuppgift. Alltså eftersom jag hade den schemaposition som jag hade skulle jag ha åtgärdat dessa papper. Så tacksam, kan tyckas vara en liten grej, men det värmde verkligen mitt hjärta.

 

Slutade vid lunch. Eftermiddagen i soffan, sov och kände mig bakfull. Hade bokat in mig på yogapass. Nära att avboka - orkade inte gå ut. Gick ändå. Så skönt. På väg hem var det en så vacker höstkväll.

 

Lugn kväll hemma i soffan. Sov 11 timmar inatt.

Det blir en lugn dag med "anpassade" uppgifter.

 

Något har jag lärt mig. När hjärnan känns såhär är det inte mycket att göra. Det går inte att påskynda. Vila. Äta. Vara ute i naturen. Det är typ det. Acceptera.