Hur kommer det sig att de flesta människor vet att det är bra för hälsan med fysisk aktivitet, men ändå är det inte det man prioriterar?

När man är stressad, trött eller har mycket att göra är det ofta träningen som får prioriteras bort. Ibland kanske man borde prioritera bort den - när kroppen behöver vila och återhämtning.

 

Själv vet jag att jag mår bra när jag tränar.

Jag mår inte bra av att vara för stilla.

Jag mår inte bra av att känna att kroppen inte orkar som förut och inte ser ut som förut.

 

Jag vet att jag behöver röra mig.

Börjar om och om igen.

 

Igår blev det en joggingrunda. Ett "långpass". Det blev ca 5 km uppdelat. Så nöjd med det.

Så till mitt tips: Dela upp det. Jag hade inte sprungit 5 km om jag tänkt: "Okej, nu ska jag ut och springa 5 km".

Jag tänkte: "Okej, idag hade jag bestämt att gå ut och springa. Jag har ingen lust. Men om jag joggar lite först, sedan gör jag 4 st 1-km-intervaller. Sedan kan jag gå hem. Och om jag bara orkar springa 2 så är det okej. Spelar ingen roll heller hur fort det går."

 

Ja, då tänkte jag jag 2 km är okej, men det blev 5. Varje kilometer för sig. Istället för att tänka på det jobbiga så fokuserade jag på nuet. Känslan av att göra något bra för mig själv. Känslan av att använda kroppen. Lukten från träden. Den gråa oktoberluften mot ansiktet.

 

Vips så var jag hemma igen. Nöjd med mig själv.

Skönt i kroppen, trött på kvällen. Inte för hård träning, så hjärnan orkade med.

Det har ju blivit en rädsla hos mig nu, efter att ibland ha blivit alldeles utmattad i hjärnan efter träning, så att jag knappt vågar träna. Fast jag vet att det är bra.