Då var semestern slut och jag är tillbaka på jobbet. Känns aldrig som jag är färdigsemestrad när semestern är slut, men det känns helt okej att vara tillbaka på jobbet. Jag har laddat för en intensiv persiod, det brukar vara så när hälften är på semester.

 

Det är också första gången på 7,5 månad (!!!) som jag jobbar heltid igen.

 

Så jag städade lägenheten. Tömde alla sopor. Vattnade blommorna. Beställde hemkörning från affären med massor av mat (inkl färdig mat). Förberedde mig på kaos (hoppades på annat).

 

Fascinerande hur det kan fungera.

 

Så här utmattad har inte hjärnan varit på flera månader, jag hade nästan glömt hur det var.

Men. Det är utan ångest (typ). Det är det som är så fantastiskt.

 

Det har varit roligt på jobbet. Det är ofta det på sommaren. Vi är inte många som jobbar, så det kan vara mycket att göra, men vi är också ett mindre gäng och det blir automatiskt så att man jobbare närmre varann och hjälps åt på ett annat sätt. Det är roligt.

 

Jobbet har flutit på ganska bra. Riktigt nöjd med mig själv hur jag lyckats vara närvarande, kommit ihåg att andas emellanåt, bett om hjälp/avlastning när det behövts, resonerat med mig själv, klarat mig i från "katastrofer" och sammanbrott. Idag var jag på väg till det, men lyckades - med lite assistans - klara mig från det. Några "prestationer" är jag också nöjd med. Även fast man inte ska räkna sitt värde i prestationer så är det ändå kul när det går bra. Och när man får beröm, även av andra yrkeskategorier. Typ "jag hörde att XXX sa att du var jättebra på det där..." Att jag faktiskt kan ta emot det och säga tack, ja det gjorde jag faktiskt riktigt bra, jag är stolt över mig själv.

 

Kvällarna har varit i soffan. Utan musik, TV eller pod. Inte ens sommarprat. Något litet varv på stickningen och några sidor i en bok.

 

Tinnitus, hjärndimma, tanketröghet. Fysisk utmattning efter lite promenerande. Yrsel. Någon liten hjärtklappning. Men jag har mått bra bakom det. Ingen gråt eller depression. Ingen ångest som jag inte kan hantera. Frustration över att inte kunna göra trevliga saker och att det tar så himla lång tid att bli frisk. Acceptans. Bara att acceptera att läget är så just nu. Ett litet steg i taget. Tacksam över min lägenhet (som jag för övrigt haft i 8 år idag) och att jag har min soffa att ligga på.

 

Idag misstänker jag att jag är uppvarvad, för att jag har inte varit lika utmattad idag. Fixade mat, promenad, litet träningspass. Vilopulsen är 20 slag högre än för några dagar sedan (har en ny pulsklocka som jag har på ibland).

 

Så nu har jag mediterat, duschat och värmt på tevatten.

Ser fram emot fredag och helg.