Igår var jag med på ett yogapass från min yogastudio via Zoom. Som jag saknat det.

I den avslutande meditationen fick jag tänka på något som jag glömt bort lite på sistone. Att vara här och nu. Stanna upp. Vara stolt över var jag är nu, se tillbaka över min utveckling. Att jag utvecklas trots att jag kanske inte alltid ser det här och nu.

 

Det är så lätt att låta frustrationen ta över. Viljan vidare. Strävan mot bättre. Sedan.

 

Så där låg jag på min yogamatta i vardagsrummet medan min sambo var ute på promenad och tänkte tillbaka på de senaste månaderna.

 

Jag har blivit sambo.

Sökt ett nytt jobb. Varit på intervju. 

Tackat ja.

Sökt tjänstledigt.

Börjat på ett nytt jobb.

Flyttat.

 

Kommit väldigt långt i min inre process.

Det är lätt att glömma det.

Om jag vrider klockan tillbaka ännu ett år, till hösten 2018, så är skillnaden så stor att det känns som ett helt annat liv.