Idag är det 2 år sedan den där dagen då jag bara grät och inte tog mig till jobbet. Det gör ont att tänka på den dagen, samtidigt som det känns bra att det inte är så längre.

Jag ser mig faktiskt som frisk nu. Jag har bytt jobb och valt att jobba 75%, så jag jobbar fortfarande inte heltid. Gjorde det ett par månader i slutet av sommaren/början av hösten och det funkade, men jag fick tillbaka en massa symtom och klarade i stort sett inte mer än att jobba och få i mig mat.

Så jag backade till 75% med 25% sjukskrivning de sista veckorna på jobbet. Även med det hade jag en dipp i mitten av oktober, då jag bröt ihop på jobbet och var tvungen att bli avlöst från mina arbetsuppgifter.

 

Jag är fortfarande tröttare och tappar lätt energin. Jag är inte deprimerad. Jag har ångest ibland, men inte hela tiden och inte varje dag. Ångest ingår i livet, och jag har accepterat att jag antagligen alltid kommer att ha lite mer ångest än genomsnittet. Oftast är den hanterbar. Jag känner igen att det är ångest. Jag är bättre på att hantera den, men ibland är det fortfarande väldigt svårt. Jag kan träna igen, utan att bli helt slut och behöva vila resten av dagen.

 

Jag kan säga nej. Jag kan åka hem tidigare från en middag för att jag är trött. Då kan jag undvika att bli för utmattad.

 

Det kan fortfarande vara svårt att skilja på vad som är rimligt, lagom, för mycket, för lite. Vad är normal trötthet? När ska jag utmana känslan att jag vill vila, och när ska jag lyssna på kroppen och vila? Jag vill ju inte "dra fördel" av att jag varit sjuk så att andra får fixa saker åt mig, så jag bara behöver ha det bekvämt. Jag vill ju inte vara lat. Ibland känner jag det i tid, ibland när det redan blivit för mycket.

 

Gnagande av dåligt samvete och undran över om jag gjort rätt, om det blev "för mycket" i en situation (inte för mycket energi, men att någon tycker att jag är för mycket). Det har minskat, men finns kvar ibland.

 

Att grubbla är destruktivt, men att reflektera är sunt. När övergår det ena i det andra?

 

Jag skriver inte tacksamhetsdagbok, men jag har börjat med vanan att varje kväll innan jag somnar lägger jag mig på rygg, tar några djupa andetag (kan fortfarande ibland komma på då att jag inte andats ordentligt på ett tag), känner efter hur kroppen känns, och sedan tänker jag på 3 saker som jag är tacksam över. Inte fler. Då kan hjärnan skena iväg och tänka för mycket. Glömmer jag nån dag är det inte hela världen. Men jag tror faktiskt att det har hjälpt mig.

 

Jag har blivit mycket bättre på att prata om vad jag känner, tänker eller behöver. Be om hjälp med stort och smått. Jag tror (hoppas) att jag genom att vara öppen också har blivit en bättre lyssnare och vän. Jag har i alla fall fått höra så mycket av andras erfarenheter. Jag försöker att lyssna och - kanske svårast för mig - fråga hur andra har det.

 

Jag tror att jag har blivit en bättre läkare. Jag är lugnare och tryggare. Inte lika stressad. Mer närvarande. Sätter gränser bättre - är mottagningstiden slut så kan jag (ibland) avsluta besöket och så får vi gå vidare en annan gång. Jag är inte lika rädd att prata om (patientens) personliga saker. Känner av situationer bättre. Litar mer på mig själv, och det smittar av sig. Jag har fått så mycket mer positiv feedback från patienter efter min sjukskrivning. Eller så noterade jag det inte förut. Jaja.

 

Nu blev det ett väldigt långt inlägg, men jag tänkte att jag framöver ska dela lite längre text om hur det var innan, då när det "hände" och några viktiga steg eller lärdomar jag fått under den här tiden.

 

Tack för att du läste ❤🙏