Det här året har gått snabbt tycker jag. Den här veckan långsamt. Alla anpassar vi oss efter det lilla viruset. Undrar hur det ska påverka just mig? Hur blir det med sommarsemester? Kommer vi behöva jobba på andra avdelningar? Kommer jag att bli sjuk? Kommer jag att kunna träffa familjen i sommar? Kommer någon jag känner bli allvarligt sjuk eller dö?

 

Oftast går det bra tycker jag, att hantera ovissheten. Det är som det jag tränat på senaste året. Att hantera att man inte vet. Vissa dagar känns det jobbigare.

 

Jag mår så mycket bättre. Ibland känner jag mig nästan som vanligt. Det är en väldigt skön känsla.

 

Tänk om jag kunde stanna där. Som idag. Att jag hade en bra förmiddag på jobbet. Sedan blev hjärnan väldigt trött. Jag ville fortsätta vara effektiv och få saker gjorda. Så det gjorde jag. Tills jag kände att det var för mycket. Då lämnade jag resten till en annan dag och gick hem.

 

Kunde jag inte bara nöja mig?

Jag ville känna mig duktig. Känna att jag kunde fortsätta jobba hela dagen.

Man måste faktiskt inte testa gränseran varje dag. Det kan vara OK att sluta medan det fortfarande är bra. Det är väl jätteskönt att slippa komma till ångest eller utmattning i slutet av dagen och märka att gränsen var där. Den kanske inte behöver testas varje dag. Jag vet att det finns en gräns.

 

Jaja.

Planen för idag är att träna. Får se vad det blir.